Gemensam Framtid!

Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan  har skapat en ny kyrka tillsammans.

För att följa arbetet, välkommen till www.gemensamframtid.se/blogg

 

Bed för Burma!

Den 11 mars genomförs årets Global Day of Prayer for Burma. Jag hoppas att många människor i Sverige och våra församlingar vill ta tillfället i akt att förenas med världen i bön för en fortsatt positiv utveckling i landet. Men böneämnet är lika viktigt alla dagar på året och vid varje lämpligt tillfälle i våra kyrkor. Detta stöd betyder så mycket för att stärka dem som lever i ständigt förtryck och rädsla för övergrepp. I år har vi ju faktiskt positiva nyheter om utvecklingen i Burmas politiska styre att glädja oss åt. Men är det ett spel för gallerierna eller ej? Säkert vill många ledare förändring och en öppning mot omvärlden, men kommer militären att släppa sin maktställning? Ingen vet ännu.

Här i Thailand frågar vi alla vi möter från Burma vad de tror om utvecklingen i deras land och vad de vet om läget just nu. Svaren är samstämmiga. En kvinnlig pastor från Burma sammanfattar: ”Ännu har inget alls förändrats i Karen State och övergreppen fortsätter även bland de övriga minoritetsfolken. Särskilt utsatta är ännu kachinfolket nära gränsen till Kina. En förändring har börjat centralt i landet och vi ber och hoppas på en fortsättning och att världen fortsätter sätta stark press på regimen att också bry sig om minoritetsfolken.”

För någon vecka sedan kom rapporten att en häftig brand förstört 400 hus i ett av flyktinglägren och gjort mer än 1000 personer hemlösa. Kostnaden för återuppbyggnad riskerar att gå ut över budgeten för mat och internationellt stöd räcker inte till flyktingarnas behov i år.

ThamHin
Från ett hemligt besök i ett läger med tvångsförflyttade karener inne i Burma berättas att dessa människor som drivits från hus och hem och fått sin kyrka nedbränd ägnade januari åt fasta och bön för de burmesiska politiska ledarna, att de måtte skapa förutsättningar för försoning mellan alla Burmas folk och ge landet en ny framtid.

Det minsta vi kan göra är att hålla oss informerade och be tillsammans med dem. Det är stort nog!
Rom 14:7-8

Ingvar Skeppstedt i Chiang Mai

Jubileumkonferens i Prag om religionsfrihet för alla

Sjuttio procent av världens befolkning lever i situationer där de inte fritt kan utöva sin religion. Detta gör att arbetet för religionsfrihet är högaktuellt och mycket angeläget.

För fyra hundra år sedan skrev Thomas Helwys, en av grundarna till den första baptistförsamlingen, en skrift som uppmanade den engelska kungen att inte lägga sig i sina undersåtars religion. Han pläderade för att alla skall ha rätt att själva välja sin religion ”kristna, judar, turkar och vilka som helst” som han uttryckte det. Detta var den första skriften i den engelskspråkiga världen som pläderade för religionsfrihet för alla. Allt sedan dess har arbetet för religionsfrihet för alla varit en grundövertygelse för baptister utöver vår värld och fram till vår tid.

 

International Baptist Theological Seminary

Med anledning av fyrahundraårsjubiléet organiserade IBTS (International Baptist Theological Seminary) en konferens om Thomas Helwys och om religionsfrihet. Baptistledare, Teologer, jurister och aktivister medverkade både med reflektioner kring Thomas Helwys och konsekvenserna i hans tid och i vår tid. Han själv sattes i fängelse där han senare dog. Den teologiska grunden för religionsfriheten analyserades, arbetet i det internationella samfundet presenterades och själv redovisade jag om de problem som de troende har i Uzbekistan och Azerbajdzjan.

 

Malcolm Evans

Malcolm Evans, Professor i Internationell lag och expert inom OSSE i religionsfrihet och ordförande i FN:s kommitté mot tortyr, medverkade, så även Elizabeta Kitanovic, specialist på mänskliga rättigheter inom den Europeiska Kyrkokonferensen, Andrew Kirk, känd missiolog och Tim Noble, som är föreståndare för Thomas Helwys studiecenter på IBTS.

Elizabeta Kitanovic

Slutsatsen i konferensen som avslutades idag den 2 februari är att vi skall fortsätta detta viktiga arbete både i Europa, Centralasien och i resten av världen, både med forskning, analyser och konkreta insatser för att förbättra situationen för de som lever i utsatthet.

Med hälsningar från IBTS i Prag i minus tolv grader
Christer

Att älska tingen mer

Vi kan reflektera över våra ägodelar från många olika perspektiv. Ett sådant är att vi ska inte ha några över huvud taget. Det skulle inte vara så svårt att argumentera för en sådan ståndpunkt utifrån Jesu ord. Vi kristna i Sverige har uppenbarligen gjort en annan tolkning. Jag utgå nu från den. Hållningen blir istället: vi kan äga ting men vi ska inte älska dem. Jag skulle vilja pröva en delvis motsatt hållning: vi ska inte ha fler ting än att vi kan älska dem var och en. Två stora problem för oss är nämligen att varor är för billiga och att vi inte älskar dem tillräckligt mycket. Konsekvensen är att vi utan vidare slänger (eller i bästa fall skänker) den tröja som vi påstod oss älska för 3 månader sen. Men kärleken tog slut; antingen för att den gick sönder eller för att färgen inte passade längre. Det är billigare att köpa en ny än att laga och vem orkar välja ut plagg som kan användas under lång tid? Alltså slängs bomullskläder som det tagit människor och jord alltför stora ansträngningar att framställa.

Låt oss istället köpa kostsamma (fairtrade är ofta ”dyrt), hållbara och långsiktiga varor som det lönar sig att laga. Då har vi inte råd att köpa så många ting och vi kan istället älska dem så mycket att vi inte slänger dem. Det problematiserar förstås för den bransch som bygger på att vi ska köpa billigt och nytt hela tiden, men stöder istället en bransch som riskerar att försvinna: hantverkare som helar det brustna. Låter inte det ganska evangeliskt? Sen bjuder oss evangeliet att också avstå det vi älskar ibland, men det är för tillfället en annan sak.

Kyrkornas Världsråd analyserar religionsfriheten i världen

I förra veckan hade jag förmånen att vara inbjuden av Kyrkornas Världsråd till en konsultation om religionsfrihet.

23 jurister och människorättsaktivister från olika kyrkor och några politiker samlades i Istanbul inbjuden av det ekumeniska ortodoxa patriarkatet av Konstantinopel för att analysera och presentera situationen i 27 olika länder. Det var en stor spännvidd där vi studerade bland annat det franska ”Laïcité” och deras förbud mot burka och nicab på offentliga platser och Pakistan där kristna och andra minoritetsföreträdare döms till dödsstraff för att de anses ha hädat islam eller för att de blivit kristna från att ha vuxit upp i ett muslimskt sammanhang.

Speciell uppmärksamhet ägnades åt situationen i Turkiet som allt sedan landsfadern Atatürks dagar ären sekulär stat (1923), men där ändå religiösa minoriteter har det mycket svårt att få erkännande som religioner. Situationen har dock märkbarts förbättrats och religiösa grupper kan registrera sig som föreningar och genom detta ha ganska stor frihet. Nu skall Turkiet omarbeta sin konstitution. En knäckfråga är om man kommer att ta bort eller gör om den religionsinstitution ”Diyanet” som får massor av pengar från staten och som finansierar sunnimuslimernas verksamhet, moskéer, imamer mm, men inte andra religioner. De experter som var med och som försöker påverka konstitutionen sa att de inte tror att den försvinner men att den kanske får en nedtonad roll.

Delegationen fick audiens hos den ortodoxa kyrkans ekumeniska patriark av Konstantinopel Bartolomeus. Han är formellt sett högsta ledare för alla 300 miljoner ortodoxer, men har endast 80.000 ortodoxer i Turkiet, under det att den ryskortodoxa patriarken i Moskva har över 100 miljoner medlemmar. Det finns tydligen en viss spänning mellan dessa båda institutioner.

En av de starkaste berättelserna vi fick höra var från en advokat i Högsta domstolen i Pakistan där man har en anti-hädelselag som innebär att de som säger något ont mot islam eller profeten kan dömas till döden.

Serbisk biskop och Pakistansk advokat

Advokaten berättade om en pingstvän som anklagades för hädelse. Han var funktionshindrad och fick inte ens ta med sig rullstolen in i domstolen utan de tvingade honom att själv hasa sig fram till sin plats. Som försvarsadvokat hade han rätt att ta del av bevisen mot mannen. Domaren lät honom öppna de två första bevismaterialen och där konstaterade advokaten att det inte fanns underlag nog att döma den anklagade. Folk i domstolssalen och utanför skanderade allt högre att han skulle dödas och till slut vågade domaren inte tillåta försvarsadvokaten att öppna de resterande tre ”bevismaterialen”. Förhandlingarna avbröts och pingstvännen fördes tillbaka till sin cell. På natten innan man skulle återuppta förhandlingarna dog mannen i sin cell förgiftad.

Tyvärr ledde inte den avslutande sessionen på konsultationen, där man skulle arbeta med en handlingsplan, fram till något konkret. Däremot har jag fått många värdefulla kontakter som kommer vara mycket användbara i arbetet för religionsfrihet i framtiden. Jag och Katherine Cash, som var med från Svenska Missionsrådet, får fortsätta att arbeta för att människor från religiösa minoriteter som lever i utsatthet får större frihet.

Min dröm blev verklighet

Mitt namn är Jirarot Jantharathaweephat.

Mitt förra namn var Asoe. Jag hade inget efternamn. Jag föddes i byn Mae U Su i Tak provinsen i norra Thailand Min födelse blev aldrig registrerad hos någon myndighet, så jag hade ingen identitet, inget medborgarskap. Därför mötte jag många svårigheter i mitt dagliga liv. Det började när jag kom till skolan. Jag hade inga papper på vem jag var, att visa lärarna. Jag blev alltid retad för att vara ”utlänningen”. Det gjorde mig blyg.

Så småningom fick jag ett ID-kort med ”nollstatus”. Det visade vad jag hette och var jag bodde, men inget om något medborgarskap, så mina rättigheter var ännu mycket begränsade.

När jag slutat nian ville jag fortsätta studera på en yrkesskola i Lampang. Jag hade många saker att oroa mig för eftersom jag inte var thailändsk medborgare. För det första måste jag söka tillstånd hos min kommun att resa mellan hemmet och Lampang, ca 25 mil. De avslog min begäran för en sådan rättighet har inte en person med ”nollstatus”. Jag hade ett papper som bevisade att jag var antagen till skolan i Lampang, men det dög inte. Så jag åkte utan tillstånd. Många gånger blev jag stoppad av polisen vid rutinkontroller. Men jag förklarade mitt behov att komma till skolan, så de såg mellan fingrarna och lät mig fortsätta.

Nästa problem när jag studerade första året var att jag inte kunde få något stipendium eller studielån, som de andra fick. Eftersom mina pengar inte räckte, försökte jag hitta ett jobb nära skolan. Men ingen ville anställa mig eftersom jag inte hade thailändskt ID-kort. Om jag blev sjuk och behövde vård, fick jag betala allt ur egen ficka. Jag började förlora hoppet, men hade ändå drömmen att en dag kunna få samma rättigheter som mina vänner.

En dag när jag var hemma mötte jag en av de anställda i Social Life-projektet, Mr Thaweesak som arbetar i min kommun. Han kom till min by för att berätta om hur man gör för att söka thailändskt medborgarskap. Jag frågade honom om det skulle vara möjligt också för mig att söka. Han bad mig visa alla registrerade dokument som mina föräldrar och jag hade vid den tiden. Sedan han tittat igenom dem sade han att enligt kapitel 23 av den förnyade lagen om medborgarskap skulle det vara möjligt att söka och få medborgarskap.

Han hjälpte mig och vår byledare att göra en formell ansökan hos tjänstemännen i min kommun. Några månader senare fick jag mitt medborgarskap beviljat och fick ett riktigt ID-kort som bevis på detta.

Jag skulle aldrig ha lyckats med det utan hjälp av Social Life-projektets arbetare, eftersom varken jag, mina föräldrar eller vår byledare hade någon kunskap om den thailändska lagen.

Nu har jag uppnått högskolenivå i mina studier. Jag har rätt till stipendium och studielån och jag är stolt över att vara 100 procent thailändare.

Till slut vill jag tacka var och en som stöder Social Life-projektet. Projektarbetarna har berättat att Diakonia, svenska baptistkyrkor och det norska företaget Birken&Co ger stöd.

Tack för att ni gett mig möjligheten att få mitt medborgarskap och lika rättigheter som andra thailändare!

Mr. Jirarot  Jantharathaweephat

Av följande bild att döma arbetar han också på någon lokalradiostation eller liknande. Han tycks vara en mycket intelligent och ”verbal” ung man med återvunnet självförtroende. /Ingvar

Papperslösa barns dag

De utvecklingsprojekt i Thailand som våra baptistkyrkor stöder i samverkan med Svenska Missionsrådet och Diakonia fokuserar allt mer på mänskliga och medborgerliga rättigheter. De söker stärka lokalbefolkningens kunskaper och medvetenhet om sin situation. De utmanas därigenom att ta tag i sin situation genom samarbete med de lokala myndigheterna. Där finns ofta resurser, men inte alltid något engagemang för bergsfolkens utsatta läge.

Vårt projekt ”Social Life” har sedan slutet av 90-talet med gott resultat hjälpt tusentals människor att få sitt rättmätiga thailändska medborgarskap beviljat. Utan ett ID-kort som visar ens medborgerliga status har man inte ens rätt att förflytta sig i landet. Man är statslös.

Det intetsägande namnet ”Social Life” var nödvändigt i början, då myndigheterna såg på detta arbete med stor misstänksamhet. Nu har samarbetet förbättrats och landet har också förtydligat sin lagstiftning en aning. Likafullt hänger mycket på den lokala kommunchefens goda vilja.

Projektet deltar också i arbetet inom National Human Rights Committee. Se foto från sammankomst i Chiang Mai:

Men det jag tänkte berätta om nu är en aktivitet som vårt projekt är en av initiativtagarna till, nämligen de Papperslösa Barnens Dag. Den firades i år för tredje gången, nu i ThaSongYang ca 10 mil söder om Sop Moei nära den burmesiska gränsen.

Bland deltagande organisationer ser vi Save the Children-UK och uppenbarligen någon med EU-stöd:

Jag skrev ”firade” –finns det något att fira i detta beklämmande sammanhang? Ja, jag tycker det, för det är på flera sätt ett viktigt steg framåt för denna grupp av barn. De olika organisationerna inbjöd de barn de kände till genom sitt lokala arbete till ett slags läger. Man försökte också medvetandegöra barnen om deras situation och möjligheter. För en stund fick de känna sig accepterade och med lika värde som alla andra. Sedan fick de alla ett personligt diplom och blommor och ballonger saknades inte:

Jag frågade om det där diplomet som de kallade ”Certificate” har något juridiskt värde. De svarade att det mycket väl kan underlätta tillsammans med annan dokumentation, när de senare får chans att söka medborgarskap på sitt kommunkontor.

En annan viktig målsättning med evenemanget var det vi kallar ”advokacy” dvs påverkansarbete. Representanter för olika myndigheter liksom andra personer med lokal status var inbjudna och naturligtvis massmedia – press och TV. Social Life-projektets tolk fick översätta barnens berättelser från karenspråket till thai. Reportaget gick ut i TV över hela landet.

Finns det överhuvudtaget något som värmer hjärtat mer än att se barn i särskilt svåra omständigheter få hjälp till en ny framtid? Jag tror inte det!

Med protesten som identitet

I somras besökte jag världsscoutlägret Jamboree i Rinkaby. En storartad upplevelse på många sätt. En del av detta imponerande arrangemang utgjorde religionsbyn. I varsitt tält fanns ett tiotal världsreligioner representerade. Jag kom först till muslimernas tält och det var mycket välgjort. En muslimsk scout tog genast emot mig och erbjöd en rundvandring. Det passade mig inte riktigt och tyvärr lämnade jag tältet rätt snart för att inte riskera fler ”påhopp”. Missförstå mig rätt, jag var inte på humör helt enkelt. Jag gick vidare och sökte förstås efter kristendomstältet, men något sådant fanns inte. Istället var kristendomen uppdelad i protestanter, katoliker och ortodoxer. Varsin religion? Jag tvivlar på att ens den mest hårdföre protestant skulle säga att ortodoxa kyrkan utgör en annan religion, men i praktiken kanske man ändå handlar och tänker så. Det kändes i vilket fall som helst lite sorgligt att vi kristna inte kunde enas i ett tält. Inte blev det bättre när jag insåg att den riktning som jag förväntades alliera mig med kallade sig ”protestanter”. Kan man i längden ha en identitet som har sin grund i protest? Som baptist är jag dessutom en slags protestant inom protestantismen. Det har också varit ett problem för oss baptister att vi har definierat oss i motsats till. Vi är inte som Svenska Kyrkan. Vi har inte biskopar Vi döper inte barn. Vi är inte allierade med staten. Vi är inte namnkristna o s v. Den rimliga frågan blir till slut: jaha, vad är ni då? Jag gick i alla fall in i ”mitt” tält. Här blev jag inte påhoppad. Knappt uppmärksammad. Det var rätt stumt i detta tält. Och vad är det man lyfter fram i detta revolutionära tält? Jo, frälsarkransen. Jag älskar frälsarkransen och den andlighet som den uttrycker. Och kanske är det ett uttryck för ödmjukhet och självbesinning när vi lyfter fram ett andligt hjälpmedel som många protestanter säkert skulle betecknat som oandlig katolsk föremålsfixering. Men jag tvivlar på att det varit en sådan tanke som låg bakom. I värsta fall är det snarare att förstå som brist på identitet. Hoppas inte det.

Gud, magi och en vild elefant

Karener har efter gammalt ofta varit skickliga elefantskötare och djuren var mycket värdefulla. Nu när skogs- och jordbruk förändrats i många avseenden och fler vägar byggts så är den traditionen på väg att försvinna helt. Kanske därför som en karen för tio år sedan erbjöd mig att köpa hans elefant. Den började bli dyr i drift.

Jag ska försöka återberätta en historia jag hört från den tiden, men som i överförd bemärkelse är mer tidlös. Skulle en motsvarande historia kunnat skrivas i Sverige år 2011? Jag tror det.

En äldre kristen karenman samtalade med två pastorer och han tog tillfället i akt att rådfråga dem om följande: När man föder upp elefanter ska man vid rätt tillfälle och på rätt sätt skilja ungen från mamman för vidare träning. Om det inte görs på rätt sätt kan mamman bli vild och löpa amok och framför allt kan ungen bli omöjlig att lära upp till en bra arbetselefant. Det traditionella sättet är att lämna djuren till en expert som använder gamla magiska riter. Det har alltid fungerat. Han kände också en man som försökt förlita sig på kristna böner istället, vilket resulterat i att elefanten blev helt förstörd och en stor investering gick till spillo. Nu var det dags för mannen själv att bestämma hur han skulle gå tillväga. Han ville ogärna ta några risker. Det kröp fram att ”magikern” visst också var kristen!

Pastorerna var också karener och den ene var utbildad vid en evangelisk thailändsk fakultet i staden. Denne var tydlig med att detta förfarande var sataniskt och borde på alla sätt tas avstånd ifrån.

Den andre pastorn var omvänd i vuxen ålder och mer lokalt ordinerad. Han försäkrade att dessa riter var helt ofarliga, mest en massa ramsor på Pali-språket.

Innan han hade blivit kristen hade han botat sjuka med olika örtmediciner och liknande ramsor. Nu botade han sjuka genom att be om Guds helande kraft. Det är olika sätt att göra, bara det att Guds kraft är hundra gånger starkare, menade han.

Skulle man kunna använda samma traditionella metod men bara byta ut orden till kristna liknande formuleringar?

Den gamle mannen tyckte det verkade vågat. Ingen av pastorerna tyckte heller att det var någon bra lösning. Teologen ansåg att det var att anropa samma onda makter. Den andre pastorn trodde nog helt enkelt att det inte skulle fungera.

De satt och samtalade länge om detta i sann karensk anda utan att någon höjde rösten eller uttalade några fördömanden över de andras tankar. Och när de skiljdes återstod för den gamle mannen att fatta sitt beslut. Det förmäler inte historien vad det blev, men jag har mina aningar. Vad tror du?

Tack gode Gud för FN!

Det är den 27 september i FN-byggnaden i Genève. Ett 50tal personer från ett 40 tal länder sitter i rum XXII, var och en vid sin mikrofon och med var sin praktisk liten högtalare som de kan hänga över örat så att de hör vad var och en säger. Detta är en arbetsgrupp som diskuterar ett resolutionsförslag mot rasism och främlingsfientlighet (xenofobi) som de afrikanska staterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter lagt fram. I arbetsgruppen sitter representanter för de stater som är medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter. Argument och formuleringar diskuteras och vänds fram och tillbaka till dess man kommit fram till en så stor samsyn som möjligt.

Jag har fått förmånen att representera Världsbaptistalliansen (BWA) i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) i Genève . BWA har tillika med några hundra andra frivilligorganisationer observatörsstatus i UNHRC. Det innebär att vi kan vara med på alla plenarmöten och de flesta arbetsgruppsmötena, vi har rätt att själva lägga fram inlägg till plenarmötena och inte minst ta kontakt med medlemsländernas delegationer och de specialrapportörer som ansvarar för de olika ämnesområdena och som aktivt arbetar i kontakt med länderna för att se att beluten genomförs. Samma rätt har också de länder som inte är röstande medlemmar i rådet. För mig är detta första gången i Genève och en vecka av lärande och av att knyta så många kontakter som möjligt.

Jag hade även ett möte med Christina Papazoglou, ansvarig för arbetet för mänskliga rättigheter i Kyrkornas Världsråd med huvudkontor i Genève. Vi samtalade om hur vi tillsammans skall kunna på bästa sätt bidra till arbetet för mänskliga rättigheter inom FN-systemet.

I slutet av veckan var det sedan dags för resolutionsförslaget om rasism att tas upp i beslutsmötet i stora plenisalen. Nu fick även icke-medlemsländer och frivilligorganisationer göra inlägg. Efter många inlägg och en del debatt mellan länderna beslutade rådet att anta resolutionen. Den artonde sessionen för rådet för mänskliga rättigheter avslutades sedan efter någon dag. Fyra veckors manglande, enskilda överläggningar och diskuterande i arbetsgrupper har resulterat i många angelägna resolutioner och många möten. Jag hoppas att jag själv blivit lite klokare och kan se hur BWA och vi kyrkor och frivilligorganisationer kan bidra till en bättre värld där människor kan fritt tro, utvecklas och leva i trygghet och hopp.

Tack Gode Gud för FN och för att det finns mötesplatser där stater och makthavare möts för att samtala och försöker hitta lösningar utan att skjuta på varandra. Ibland misslyckas det – men ofta lyckas det.

Christer Daelander