Hoppa till innehåll

Med protesten som identitet

13 oktober 2011

I somras besökte jag världsscoutlägret Jamboree i Rinkaby. En storartad upplevelse på många sätt. En del av detta imponerande arrangemang utgjorde religionsbyn. I varsitt tält fanns ett tiotal världsreligioner representerade. Jag kom först till muslimernas tält och det var mycket välgjort. En muslimsk scout tog genast emot mig och erbjöd en rundvandring. Det passade mig inte riktigt och tyvärr lämnade jag tältet rätt snart för att inte riskera fler ”påhopp”. Missförstå mig rätt, jag var inte på humör helt enkelt. Jag gick vidare och sökte förstås efter kristendomstältet, men något sådant fanns inte. Istället var kristendomen uppdelad i protestanter, katoliker och ortodoxer. Varsin religion? Jag tvivlar på att ens den mest hårdföre protestant skulle säga att ortodoxa kyrkan utgör en annan religion, men i praktiken kanske man ändå handlar och tänker så. Det kändes i vilket fall som helst lite sorgligt att vi kristna inte kunde enas i ett tält. Inte blev det bättre när jag insåg att den riktning som jag förväntades alliera mig med kallade sig ”protestanter”. Kan man i längden ha en identitet som har sin grund i protest? Som baptist är jag dessutom en slags protestant inom protestantismen. Det har också varit ett problem för oss baptister att vi har definierat oss i motsats till. Vi är inte som Svenska Kyrkan. Vi har inte biskopar Vi döper inte barn. Vi är inte allierade med staten. Vi är inte namnkristna o s v. Den rimliga frågan blir till slut: jaha, vad är ni då? Jag gick i alla fall in i ”mitt” tält. Här blev jag inte påhoppad. Knappt uppmärksammad. Det var rätt stumt i detta tält. Och vad är det man lyfter fram i detta revolutionära tält? Jo, frälsarkransen. Jag älskar frälsarkransen och den andlighet som den uttrycker. Och kanske är det ett uttryck för ödmjukhet och självbesinning när vi lyfter fram ett andligt hjälpmedel som många protestanter säkert skulle betecknat som oandlig katolsk föremålsfixering. Men jag tvivlar på att det varit en sådan tanke som låg bakom. I värsta fall är det snarare att förstå som brist på identitet. Hoppas inte det.

Annonser

Gud, magi och en vild elefant

12 oktober 2011

Karener har efter gammalt ofta varit skickliga elefantskötare och djuren var mycket värdefulla. Nu när skogs- och jordbruk förändrats i många avseenden och fler vägar byggts så är den traditionen på väg att försvinna helt. Kanske därför som en karen för tio år sedan erbjöd mig att köpa hans elefant. Den började bli dyr i drift.


Jag ska försöka återberätta en historia jag hört från den tiden, men som i överförd bemärkelse är mer tidlös. Skulle en motsvarande historia kunnat skrivas i Sverige år 2011? Jag tror det.

En äldre kristen karenman samtalade med två pastorer och han tog tillfället i akt att rådfråga dem om följande: När man föder upp elefanter ska man vid rätt tillfälle och på rätt sätt skilja ungen från mamman för vidare träning. Om det inte görs på rätt sätt kan mamman bli vild och löpa amok och framför allt kan ungen bli omöjlig att lära upp till en bra arbetselefant. Det traditionella sättet är att lämna djuren till en expert som använder gamla magiska riter. Det har alltid fungerat. Han kände också en man som försökt förlita sig på kristna böner istället, vilket resulterat i att elefanten blev helt förstörd och en stor investering gick till spillo. Nu var det dags för mannen själv att bestämma hur han skulle gå tillväga. Han ville ogärna ta några risker. Det kröp fram att ”magikern” visst också var kristen!

Pastorerna var också karener och den ene var utbildad vid en evangelisk thailändsk fakultet i staden. Denne var tydlig med att detta förfarande var sataniskt och borde på alla sätt tas avstånd ifrån.

Den andre pastorn var omvänd i vuxen ålder och mer lokalt ordinerad. Han försäkrade att dessa riter var helt ofarliga, mest en massa ramsor på Pali-språket.

Innan han hade blivit kristen hade han botat sjuka med olika örtmediciner och liknande ramsor. Nu botade han sjuka genom att be om Guds helande kraft. Det är olika sätt att göra, bara det att Guds kraft är hundra gånger starkare, menade han.

Skulle man kunna använda samma traditionella metod men bara byta ut orden till kristna liknande formuleringar?

Den gamle mannen tyckte det verkade vågat. Ingen av pastorerna tyckte heller att det var någon bra lösning. Teologen ansåg att det var att anropa samma onda makter. Den andre pastorn trodde nog helt enkelt att det inte skulle fungera.

De satt och samtalade länge om detta i sann karensk anda utan att någon höjde rösten eller uttalade några fördömanden över de andras tankar. Och när de skiljdes återstod för den gamle mannen att fatta sitt beslut. Det förmäler inte historien vad det blev, men jag har mina aningar. Vad tror du?

Tack gode Gud för FN!

04 oktober 2011

Det är den 27 september i FN-byggnaden i Genève. Ett 50tal personer från ett 40 tal länder sitter i rum XXII, var och en vid sin mikrofon och med var sin praktisk liten högtalare som de kan hänga över örat så att de hör vad var och en säger. Detta är en arbetsgrupp som diskuterar ett resolutionsförslag mot rasism och främlingsfientlighet (xenofobi) som de afrikanska staterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter lagt fram. I arbetsgruppen sitter representanter för de stater som är medlemmar i rådet för mänskliga rättigheter. Argument och formuleringar diskuteras och vänds fram och tillbaka till dess man kommit fram till en så stor samsyn som möjligt.

Jag har fått förmånen att representera Världsbaptistalliansen (BWA) i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) i Genève . BWA har tillika med några hundra andra frivilligorganisationer observatörsstatus i UNHRC. Det innebär att vi kan vara med på alla plenarmöten och de flesta arbetsgruppsmötena, vi har rätt att själva lägga fram inlägg till plenarmötena och inte minst ta kontakt med medlemsländernas delegationer och de specialrapportörer som ansvarar för de olika ämnesområdena och som aktivt arbetar i kontakt med länderna för att se att beluten genomförs. Samma rätt har också de länder som inte är röstande medlemmar i rådet. För mig är detta första gången i Genève och en vecka av lärande och av att knyta så många kontakter som möjligt.

Jag hade även ett möte med Christina Papazoglou, ansvarig för arbetet för mänskliga rättigheter i Kyrkornas Världsråd med huvudkontor i Genève. Vi samtalade om hur vi tillsammans skall kunna på bästa sätt bidra till arbetet för mänskliga rättigheter inom FN-systemet.

I slutet av veckan var det sedan dags för resolutionsförslaget om rasism att tas upp i beslutsmötet i stora plenisalen. Nu fick även icke-medlemsländer och frivilligorganisationer göra inlägg. Efter många inlägg och en del debatt mellan länderna beslutade rådet att anta resolutionen. Den artonde sessionen för rådet för mänskliga rättigheter avslutades sedan efter någon dag. Fyra veckors manglande, enskilda överläggningar och diskuterande i arbetsgrupper har resulterat i många angelägna resolutioner och många möten. Jag hoppas att jag själv blivit lite klokare och kan se hur BWA och vi kyrkor och frivilligorganisationer kan bidra till en bättre värld där människor kan fritt tro, utvecklas och leva i trygghet och hopp.

Tack Gode Gud för FN och för att det finns mötesplatser där stater och makthavare möts för att samtala och försöker hitta lösningar utan att skjuta på varandra. Ibland misslyckas det – men ofta lyckas det.

Christer Daelander

Kan man digitalisera bokföringen i en karenby?

28 september 2011

Om man gått i skolan några år och kan de fyra räknesätten så kan man lära sig att sköta bokföringen i byns spargrupp.  Mikroekonomiprojekt som t ex MEDF-stiftelsens spargrupper i ca 65 byar hos bergsfolken i norra Thailand är effektiva verktyg för att träna människor med mycket små ekonomiska resurser att ta initiativ till en förbättrad framtid. Ibland använder vi ord som fattigdomsbekämpning eller demokratiträning och det är precis det som det är fråga om.

Grupperna rättar munnen efter matsäcken och är därmed egentligen ekonomiskt oberoende, men många har ännu inte råd att betala för sin grundträning och fortbildning och inte heller för MEDF-stiftelsens månatliga kontroll av räkenskaperna. Och det är till detta som många av våra församlingar och enskilda i Sverige ger stöd. Att resa runt i byarna och revidera räkenskaperna är kostsamt både i arbetstid och för reseomkostnader. Det är inte heller riskfritt. Olyckor med bilar och MC i tjänsten har skett. Tänk om de hade dator och kunde maila de månatliga boksluten till centret i Chiang Mai!

Så tänkte vi för fem år sedan (Det fanns ju några ledare och kyrkor som hade dator och det fanns ju några orter med täckning, men… ”it looked like a flower in the mountain.”

Nu har tanken fått liv. FN-organet FAO har ett specialgjort bokföringsprogram som mikroekonomiorganisationer i olika länder använder. Man vill gärna lansera det hos någon organisation i Thailand och MEDF har gott rykte för sin metod. Programmet skulle underlätta arbetet för kassörerna, mindre pappersexercis och större säkerhet (med vissa reservationer!) men först måste man ju lära sig hur man gör! Det blir lite mer än de fyra räknesätten att ta hänsyn till.

De större byarna, där det redan finns dator och internet-access får gå före och börja. De andra får ta med sig månadens verifikationer i väskan och fara dit och mata in dem där. De får betala en rimlig slant förr hjälpen, efterhand har de sparat till egen dator och fått lära sig tekniken och efterhand får de tillgång till internet på närmare håll.

Det blir spännande att se hur vi kan hjälpa dem med resurser att på detta sätt investera för framtiden. Ni är väl med på den resan?

Med pastorskandidater i Västra Sverige

24 september 2011

Som jag skrivit tidigare har SMK:s och SB:s studenter på THS (varav de flesta är pastorskandidater) gått samman i en s k teologgrupp (TG) – Gemensam Framtids Teologgrupp (om det fanns någon metodistgrupp hade förstås även de varit med). Torsdag-Söndag denna vecka har vi gemenskapsdagar utanför Alingsås. Det är SMK:s västra distrikt som bjudit in oss vilket vi är mycket tacksamma för. De står för mat och boende på lägergården Pojkebo som ligger naturskönt vid sjön Mjörn. Att så här i början av terminen få komma samman för att lära känna varandra, be tillsammans, lyssna till undervisning och berättelser om hur det är att vara pastor är mycket givande. Igår hade vi en heldag med författaren och retreatledaren Magnus Malm som gav oss spännande impulser om andligt ledarskap och församlingssyn. Malms djupa respekt för Katolikernas förståelse av vad kyrkan är utmanade oss och gav åtminstone mig som förhärdad baptist en del att tänka på. Malm talade också om bön på ett befriande sätt och gav prov på god bibelanvändning (om den saken kommer jag att skriva på Gemensam Framtids blogg). Dagen avslutades med att alla 35 deltagare fick 2,5 min på sig att berätta om sitt liv och sin kallelse. Löjligt lite tid för så stora ämnen kan man tycka. Men nej, det gav väldigt mycket att få höra detta mångfaldiga koncentrat av Guds vägledning. Gud kallar människor och han gör det på olika sätt. I morgon åker vi till olika församlingar för att delta i gudstjänster. Själv tar jag med grupp till Tabernaklet i Göteborg. Det ska bli mycket roligt och gott att få dela gudstjänstgemenskapen med dem tillsammans med dessa hängivna studenter från THS.

Evangeliskt kristna för fred i Israel-Palestina

23 september 2011

En rapport från Europeiska Baptistfederationens rådsmöte i Nasaret

Jag, Karin Wiborn och Ann-Sofie Lasell representerar Svenska Baptistsamfundet på EBF:s rådsmöte i Nasaret. Dessutom är min hustru Barbro med. Under vårt besök i Betlehem för några dagar sedan och idag på rådsmötet blev det klart för mig att många evangeliskt kristna i Israel-Palestina arbetar mycket aktivt för fred och försoning och en rättvis lösning på konflikten mellan Israel och Palestina.

I Betlehem finns ”Bethlehem Bible College” som organiserar och mobiliserar evangeliskt kristna både från de arabiskt kristna i Israel och Palestina och Messianska kristna judar från Israel för försoning och bestående fred. I år anordnade man konferensen ”Jesus at the Check Point” med flera hundra deltagare och i mars 2012 kommer man på nytt anordna denna konferens med beräknade 600 deltagare.

I morse mötte vi Evan Thomas (vänster) och Salim Munayer (höger) som är ledare för Musalaha – en organisation som arrangerar mötesplatser för kristna araber och Messianska judar där både tro, teologi och politik bryts och bearbetas. Evan är messiansk jude och var tidigare soldat i Israels arme. Han tjänstegjorde vid en check point och kontrollerade de som passerade. De hade lärt sig att inte titta på personerna i ögonen för att inte distraheras i sitt arbete. En gång tittade han ändå upp och såg då att den unga grabben han kontrollerade var en kristen han kände igen. Han blev chockad, reste sig upp och de slog armarna om varandra till hans överordnades bestörtning. Efter flera liknande upplevelser tackade han ja till att arbeta för Muslaha tillsammans Salim som är arabisk kristen teolog. Musalaha organiserar ungdomsgrupper och kvinnogrupper med judar och araber och anordnar ”ökengrupper” där judar och araber tillsammans campar i öknen och hjälper varandra att klara sig. Förra året var 3.000 personer med i deras program. Det är en stor andel av de 15.000 messianska judar och de 10.000 evangeliskt kristna araber som finns i Israel och Palestina. Detta känns extra angeläget nu när man diskuterar Palestinafrågan i FN.

Vi har blivit oerhört väl bemötta av de arabiska evangeliskt kristna som är våra värdar under rådsmötet. En stark upplevelse var i går kväll då vi besökte Nasarets by – en uppbyggd by så som det såg ut på Jesu tid med en vinpress som dessutom är kvar från den tiden. Nedan ser ni herdar från Nasarets by

Varma hälsningar från ett sommarvarmt Nasaret
/Christer

Rättvisereflexioner från Uppsala

20 september 2011

Igår besökte jag Uppsala i tjänsten och gick efter förrättat ärende in i rättvisebutiken Globalen. Den har funnits där ganska länge och till skillnad från många andra rättvisebutiker verkar den kunna klara sig. Jag älskar sådana butiker och den här är ganska liten men har ändå ett rikt utbud. Att köpa te och honung går nästan automatiskt – det går åt. Men så var det den där nya tröjan; en långärmad t-shirt som helt enkelt var hur snygg som helst. Jag vill ha den! (jo det är en man som skriver)

Det som händer när man lockas av rättvisemärkta kläder är ofta två saker: å ena sidan är det en känsla av att man gör något som handlar sådana varor, å andra sidan tittar man på prislappen och konstaterar – just det, här var visst prissättningen sådan att den som lagt ner arbete på tröjan har fått rättvist betalt. Den kostar följaktligen dubbelt så mycket som på HM (i detta fall nästan 400 kr). Det innebär att jag inte utan vidare kan impulsshoppa, som när man i farten grabbar tag i en reavara på Kapp-Ahl och tänker att den kan väl alltid komma till användning. Så här mycket kostar faktiskt kläder om det ska gå rätt till. OK, det kostar, jag har nog råd, för jag vill ha den. Men kan jag verkligen rättfärdiga detta köp bara genom att hänvisa till rättviseaspekten. Måste jag inte också – ur ett skapelseperspektiv – på allvar fråga mig själv: behöver jag den? Det blev ingen tröja och jag känner mig nog rätt nöjd med det valet.

Det finns dock ytterligare ett dilemma. Jag vill ha en så rättvisemärkt garderob som möjligt. Men när jag verkligen behöver ett plagg då är det sällan så att jag snubblar över de rättvisemärkta. Min dotter som är ambassadör för Fair Trade tar inte det argumentet på allvar – vill man så finns det! Men själv har eller tar jag inte tillräckligt med tid för att åka runt Storstockholm för att hitta ett par – i dubbel bemärkelse – schyssta byxor. Och då blir det reabyxorna på KappAhl istället. Skulle nog köpt den där tröjan i alla fall.

%d bloggare gillar detta: