Skip to content

Tid att summera

19 mars 2010

Fredag eftermiddag. Snart fastebön i grekisk-katolska kyrkan i Damaskus, som är vår näst sista programpunkt. I morgon förmiddag möter vi värdarna för sista gången för att summera och prata om framtida relationer. Det har varit en högst innehållsrik vecka, och utifrån Sveriges Kristna Råds perspektiv tycker jag det har varit mycket meningsfullt. ”Att lära kanna varandra på djupet” är SKRs målsättning under pågående period, och vi har fått möjlighet att lära känna den syrisk-ortodoxa kyrkan på djupet, och självklart också varandra – som man gör på resande fot. Man blir liksom en patrull, som stödjer och utmanar varandra. Vid flera tillfällen har vi samtalat om migration och integration, utifrån syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige och utifrån den akuta situation som är både i Sverige och Syrien angående flyktingar från Irak. Vi får inte tystna. Vi får inte slå oss till ro. Kampen för människors värdighet och välkomnande av främlingen hör till kyrkas väsen. Det är orättfärdigt att splittra familjer. Det är orättfärdigt att människor utsatts för hot, tortyr och blir dödade för sin tro.

Det snurrar i huvudet av alla möten. President, stormufti, patriarker, flyktingar och svenska präststudenter. Ananias hus och fönstret där Paulus sänktes ner i en korg, och raka gatan. Dåtid och nutid. Österland och västerland. Kristna och muslimer. Och allt är mänskligt liv. Som flera talare sa vid onsdagens seminarier: ”we are all created by God.” det är en bra utgångspunkt för dialog.

I går blev jag lite smått utskälld för att jag är kvinna och präst. Dessutom utan täckt huvud och utan strumpor. Det var obehagligt. Och anmärkningen kom från en nunna. Därför kändes det som en upprättelse när vi senare mötte patriarken i syrisk-ortodoxa kyrkan som höll ett speciellt tal om vikten av att respektera kvinnor som ämbetsbärare i traditioner, och om samhällen som gör det. Men så hade han en liten släkting på tre år som sprang ut och in i det högtidliga audiensrummet med en plastbytta på huvudet. Sånt tror jag hjälper till att behålla perspektiv. Ärkebiskop Benjamin i Södertälje betonade också i utvärderingen betydelsen av att kvinnor funnits med i delegationen. Sånt värmer! Det har också – inte helt oväntat – varit intressant att vara baptist i delegationen. Baptister i Mellanöstern ses som suspekta i de traditionella kyrkorna, kanske inte helt utan grund, och kanske, kanske, kan det bättra på lokalekumeniken att en baptist suttit ned i audiensrummen. Man kan ju hoppas.

Och jag vet att under tiden jag har levt här, har diskussionen gått varm hemma i Sverige om det nya kyrkosamfundets namn. Och det är som det ska, tänker jag. Härligt med den kreativitet och det engagemang som finns! Nog är det innehållet som egentligen betyder något, och ett ”blekt” namn kan man fylla med innehåll. Men låt oss be Gud om vägledning också i detta.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Thomas Forslin permalink
    07 maj 2010 00:32

    Jag blev uppmärksammad på en lite märklig mening i nyhetsnotisen om detta besök av några vänner. ”- Det var en stark upplevelse att be tillsammans i moskén, där också den evangeliska pastorn var med, säger Karin Wiborn, ordförande i Sveriges Kristna Råd.” Vad var detta för slags bön, tillsammans med den islamiska stormuftin och hur gick den till? Var det bön till valfri Gud eller någon slags moskéritual ni följde? Jag hoppas verkligen att ni var vända åt rätt håll(!) när ni bad i denna lokal. Kan man få be om ett litet förtydligande kanske?

  2. Karin Wiborn permalink
    07 maj 2010 16:35

    Hej Thomas,
    Så gärna så.
    Vi stannade till vid Johannes Döparens grav, det finns alltså en kristen markör i denna moské, och där bestämde vi oss för att be. Först bad stormuftin, sedan Anders Wejryd, jag vill minnas att de bad på sina egna språk. Ingen särskild ritual användes, och jag kommer inte ihåg hur jag var vänd, jag brukar inte tänka på det när jag ber, jag antar att stormuftin och de andra muslimerna gjorde som de brukar, det tänkte jag inte på. I min bön vände jag mig till den Gud jag brukar vända mig till. Det var ett spontant infall som i all enkelhet blev en positiv upplevelse för mig.

    Lite bakgrundsinformation: För ett par år sedan sändes ett dokument från världens ledande muslimer till kyrkliga ledare, denna stormuftin var en av avsändarna. Dokumentet heter ”A common word of peace between you and us” och jämför bibelord med ord från Koranen som handlar om respekt, fred och kärlek i syfte att vända bruket av religion som orsak till konflikter till att i stället vara fredsbärare. Det här dokumentet besvarades mycket seriöst av BWA, bl a under BWAs rådsmöte i Prag där jag var med i en kommitte som samtalade om detta. Allt går att finna på nätet, jag tror allt finns på BWAs hemsida (bwanet.org). Det blev lite för mig som att ”inkarnera” den där dialogen på meganivå i en praktisk handling genom att be – inte tillsammans, eftersom vår tro är olika – men sida vid sida och i respekt.
    Allt gott!
    Karin

  3. Thomas Forslin permalink
    07 maj 2010 22:14

    Tack för svaret!
    Det låter på mig som att du nog var vänd åt rätt håll i alla fall.
    Jag kan se stora fallgropar att se upp för i de bakomliggande resonemangen men också naturligtvis att det finns stora positiva värden med denna typ av fredliga kontakter. Självklart bra att ni fick be till den kristna Guden ända inne moskén, bara att gratulera.

Trackbacks

  1. ”Ett speciell och oberoende apostolisk Kristi samfund” Del 1 « Erevna – Blogg & Tankesmedja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: