Med protesten som identitet

I somras besökte jag världsscoutlägret Jamboree i Rinkaby. En storartad upplevelse på många sätt. En del av detta imponerande arrangemang utgjorde religionsbyn. I varsitt tält fanns ett tiotal världsreligioner representerade. Jag kom först till muslimernas tält och det var mycket välgjort. En muslimsk scout tog genast emot mig och erbjöd en rundvandring. Det passade mig inte riktigt och tyvärr lämnade jag tältet rätt snart för att inte riskera fler ”påhopp”. Missförstå mig rätt, jag var inte på humör helt enkelt. Jag gick vidare och sökte förstås efter kristendomstältet, men något sådant fanns inte. Istället var kristendomen uppdelad i protestanter, katoliker och ortodoxer. Varsin religion? Jag tvivlar på att ens den mest hårdföre protestant skulle säga att ortodoxa kyrkan utgör en annan religion, men i praktiken kanske man ändå handlar och tänker så. Det kändes i vilket fall som helst lite sorgligt att vi kristna inte kunde enas i ett tält. Inte blev det bättre när jag insåg att den riktning som jag förväntades alliera mig med kallade sig ”protestanter”. Kan man i längden ha en identitet som har sin grund i protest? Som baptist är jag dessutom en slags protestant inom protestantismen. Det har också varit ett problem för oss baptister att vi har definierat oss i motsats till. Vi är inte som Svenska Kyrkan. Vi har inte biskopar Vi döper inte barn. Vi är inte allierade med staten. Vi är inte namnkristna o s v. Den rimliga frågan blir till slut: jaha, vad är ni då? Jag gick i alla fall in i ”mitt” tält. Här blev jag inte påhoppad. Knappt uppmärksammad. Det var rätt stumt i detta tält. Och vad är det man lyfter fram i detta revolutionära tält? Jo, frälsarkransen. Jag älskar frälsarkransen och den andlighet som den uttrycker. Och kanske är det ett uttryck för ödmjukhet och självbesinning när vi lyfter fram ett andligt hjälpmedel som många protestanter säkert skulle betecknat som oandlig katolsk föremålsfixering. Men jag tvivlar på att det varit en sådan tanke som låg bakom. I värsta fall är det snarare att förstå som brist på identitet. Hoppas inte det.