Möte med en överlevare

Nej, jag har inte mött någon från ett koncentrationsläger. Men väl en legendarisk pastor vid namn Gunnar Grossby. För drygt två år sen hade jag förmånen att få besöka Elimkyrkan i Sundsvall för att skriva om deras dialogarbete; vardagskyrkan med kriminella som höll på att slussas ut i samhället, sinnesrogudstjänster som samlade skaror av 12-stegare och över huvud taget ett recoveryarbete som fick stora konsekvenser i församlingen. Jag fick möta människor som kommit till kyrkan och gått från missbruk till nykterhet och kristen tro samt äldre församlingsmedlemmar som fått gå in i helt nya uppgifter och relationer i mötet med trasiga människor. Bakom allt detta stod Gunnar Grossby, känd i hela samhället genom sitt arbete bland alla sorters människor. Det var fantastiskt att sitta och höra honom berätta, med humor, värme, kärlek och stark gudstro om vad som skett i Elimkyrkan.

Redan då hade Gunnar varit sjuk i cancer i 7 år (tror jag). ”Åk upp och prata med Gunnar innan det är försent” sade min arbetsledare Maria Hägglund. När jag träffade honom i söndags på ett vackert hospice hade han knappast blivit bättre, även om han var piggare än jag hade trott. En nyligen gjord strålningsbehandling hade sänkt honom kroppsligt. Men livsmodet var det inget fel på. Det var samme Gunnar som nu berättade om möten med andra patienter på hospicet. Det är som att han drar till sig behövande människor och förmedla hopp och gudstro.

Det finns inte många människor av Gunnars slag och jag är tacksam till Gud att jag har fått träffa en av dem.

Diskussion om gränser

Tidigare i somras skrev jag tre bloggar om välsignade gränser. Jag har nyligen fått respons från Christopher Hays på Välsignade gränser III. Jag har också svarat honom i en omfattning som nog egentligen går utöver vad en blogg bör innefatta, men den som orkar får gärna surfa dit, läsa och delta i diksussionen.

Diskussionen är för närvarande tämligen omfattande.

IPCA 25 år

Grattis IPCA, som idag avslutar sin konferens genom att fira 25 års jubileum. IPCA är återigen en av alla dessa förkortningar där man som oinvigd kan ägna en bra stund åt att gissa. När man väl förstått ungefär vad det innebär, så ska man försöka komma ihåg vad det exakt står för, vilket jag gör just nu, men som tur är finns information att hämta, bl a på nätet; IPCA står för Internationell Prison Chaplain Association worldwide, och är ett nätverk för fängelsesjälavårdare från hela världen och alla kristna trossamfund. De senaste dagarna har Sverige varit värd för IPCA:s konferens som äger rum vart femte år, denna gång med tema ”Forgotten people”. I går var jag med på en ekumenisk gudstjänst och har, liksom vid invigningstillfället, då jag också var med, upplevt glädjen över att umgås med människor som står mitt i ett engagerande arbete. Det märks att det är mycket ”hands on”, mycket verkstad och lite snack, om man säger så. En glädje i arbetet och en medvetenhet om att det är ett av kyrkans mycket viktiga arbete vi samlas kring. I går predikade avgående ordförande Birgitta Winberg, över Hebreerbrevet 13:3: ”Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.” Som ny svensk delegat i IPCAs styrelse finns baptistpastor Doris Bernhardsson, jag fick vara med och lägga händerna på henne tillsammans med Stockholms katolska stifts biskop under tiden hela församlingen sjöng tillsammans med i Ortodox förbönssång. Strax därefter bidrog en delegat genom att profetera. Den ekumeniska bredden var påtaglig, liksom Guds Andes närvaro.
Gud välsigne våra församlingars utsända i fängelser och häkten!
Gud välsigne var och en som vill leva som Kristus – bland de som är minst och mest bortglömda.

Åter tillbaka igen

Det är nu tredje gången i sommar som jag är tillbaka i tjänst. Är det längre någon som tror att jag jobbar annat än korta perioder? Hursomhelst är jag nu åter för en riktig långkörare. Välkommen att ringa, mejla, bloggkommentera skicka vanliga snigelbrev (ni vet de där med frimärken) eller t o m komma hit till Ekumeniska Centret. Jag undrar hur många baptister som varit här någon gång (räck upp handen). Jag håller med om att det inte är samma sak som när Baptistsamfundet huserade på Norrtullsgatan 10. Jag besökte expedtionen 1980 som nybliven baptist och det kändes stort (jag var 15 år), inte lokalerna alltså utan att detta var baptismens svenska centrum. Det var nog inte fler som arbetade där då, än det är här nu. På den tiden fanns även Veckoposten som delade samma adress. Men det som är spännande nu är att vi håller till i ett ekumeniskt center, vilket nog illustrerar vår utveckling väl. Här dväljs vi med både Kristna Freds (det doftar speciellt i deras korridor), Soldathemsförbundet, Svereiges Kristna Råd, Kyrka för rättvisemärkt, Diakonia, Svenska Missionsrådet och det mäktiga SST. Varför de är mäktiga? Det är de som fördelar statens bidrag till svenska trossamfund utöver Svenska Kyrkan. Varför det görs skillnad på dem och oss andra? Det undrar jag också.

Och i ett hörn sitter vi: Karin, Christer, Sonja. Mattias, Maria, Susan, Susanne, Rebecka, Wolfgang och jag. De flesta är här åtminstone någon gång i veckan. Nej, vi är inte många och alla har inte fulla tjänster, men vi gör vårt bästa för att din församling ska kunna fungera så bra som möjligt. Önskar er alla en god höststart och hälsar er välkomna hit, när ni har vägarna förbi.

Bethany Beach

Vid Lake Michigans östra strand, ungefär mitt emot Chicago, finns Bethany Beach, en kommunitet, ett litet minisamhälle med ca 200 hus. De allra flesta är sommarboende, endast ett fåtal lever här året runt. Gudstjänst i Tabernaklet, gemenskapens kyrka, välkomnar ca 500 personer varje söndag under sommarhalvåret. Den näst största samlingsplatsen är stranden. På tredje plats församlingshemmet, som bland andra aktiviteter bjuder på ett glasscafé. Min första känsla var att den här platsen liknar Vallersvik, och nog finns det något av samma anda här som där.
I söndags hade jag förtroendet att predika i Tabernaklet, vilket jag har sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Predikat på engelska har jag gjort förr, men aldrig i ett engelsk-språkigt land, och jag är pinsamt medveten om stora brister i mitt engelska uttal. Nåja, jag bad om ett slags pingstens under, att vi skulle förstå varandra, och att jag skulle få vara tillräckligt mycket redskap i uppdraget att finna rätt tilltal, ett meningsfullt budskap, in i den amerikanska kontexten.
Nu kan man ju fråga sig varför de ville höra mig predika? Det finns en förklaring till detta; Den övervägande delen av befolkningen i detta lilla samhälle är svenskättlingar, och därmed intresserade av allt svenskt. Var och vartannat hus har en dalahäst, en skylt där det står välkommen, och här och var finner man en svensk flagga bland alla amerikanska. På stranden är livvaktstornet och sjukvårdshuset målat skarpt i blått och gult.

Dessutom är många, men inte alla, baptister. Hursomhelst tog de tillfället i akt och bjöd in mig på vägen hem från BWAs kongress i Honolulu. Jag och min familj har varit hembjudna till flera familjer, och ett antal reflektioner pockar på. Här möter jag ättlingar till dem som lämnat Sverige på grund av fattigdom, brist på religionsfrihet och drömmar om ett bättre land. Hur är det med de människor vi tar emot i Sverige idag? Det är inte mer än 100-200 år sedan vi var ett utvandrarsamhälle, och uppenbarligen blev vi väl mottagna när vi vandrade in. Hur fungerar vi som mottagare? Det finns en uppenbar längtan att berätta om sina svenska rötter och hur man förvaltar svenska traditioner. Ibland hör vi hur de själva säger att ”vi är mer svenska än svenskarna själva”. Så viktiga rötterna är när man lever i ett större sammanhang! Bilden av Sverige är att vi har enormt stora problem, inte minst i det kyrkliga livet. Och det har vi väl, men om de är större än t ex i USA, det vill jag låta vara osagt. Hursomhelst lever bilden av Svenska kyrkan som en dålig förvaltare av evangelium, kanske som en historisk följd av utvandringstiden, och jag har i flera samtal tackat för böner för kyrkan i Sverige, de tar vi tacksamt emot, men att vi också ser hur Gud gör stora ting i vårt samhälle genom våra ofullkomliga kyrkor och samfund. Starkast är nog känslan av gemenskap, och hur kul det är att en predikan – t om på engelska! – kan få återverkningar hela veckan. Nu och då är det någon som, vid middagsbord, på stranden, eller när vi möts på vägen, tar upp en tråd av söndagens predikan, tackar, kommer med ett boktips, en egen fundering, eller helt vänligt säger att min engelska var begriplig. Så skulle jag önska det lite mer. Predikan som en start på ett veckligt samtal i mitt samhälle. Jag tror att vi alltför ofta glömmer bort diskussionen, dialogen och funderingarna som i sin tur kan föda en djupare förståelse, längtan och kärlek till Jesus Kristus och evangeliet. Hursomhelst så har vi systrar och bröder här i Bethany Beach som vi genom historien är sammanlänkade med. Och jag har hälsat från Svenska Baptistsamfundet, bara så ni vet…

Befriande budskap från Världskongressen

”Hear the Spirit” – är temat för baptisternas världskongress på Hawaii. Att höra och lyssna på den helige Ande är ett genomgående tema i alla möten. Speciellt lyfts fram Andens tilltal genom Jesu programförklaring i Lukas 4:16-22 – ord som handlar om befrielse från fattigdom och sjukdom, om att människor får uppleva befrielse och helande. I dessa ord av Jesus hänvisar han till Herrens Jubelår, ett år då social och ekonomisk rättvisa etableras. Detta förverkligades aldrig under Israels tid men är något vi uppmanas arbeta för idag.

Kongressen har ett rikt programutbud med bibelstudier och fokusgrupper som lyfter fram olika aspekter av befrielseuppdraget. Dessutom erbjuds deltagarna delta i konkreta insatser för fattiga på Hawaii. Själv medverkade jag i en fokusgrupp om kristna som får lida för sin tro och hur vi kan hjälpa dem till befrielse (ovan vänster är jag – ovan höger är Raimundu Barreto, direktor för Freeedom and Justice)

Det tema som skall vara ledstjärnan för de kommanden fem åren, fram till nästa världskongress i Durban i Sydafrika, är ”In step with the Spirit” – i fas med den helige Ande.

(Ovan vänster – en koreansk barnkör med 450 barn. Till höger John Upton – ny president för BWA)

Förhoppningsvis reser jag och de flesta andra deltagare tillbaka från Hawaii med en förnyad överlåtelse att både ta emot och ge vidare den befrielse som Jesus kom för att förverkliga för människorna på vår jord.

Hälsning…

från Starbucks, Honlulu och Baptisternas Världsallians tjugonde kongress. Konferensdeltagare från 105 länder, i topp av representenater ligger Norge och Korea. Vi är ett par, tre handfulla svenskar med på konferensen. I går avslutades den femårsperiod som inleddes 2005 vid BWAs hundraårsjubileum i Birmingham. Nu är det en ny period som sträcker sig fram till nästa världskongress 2015 i Sydafrika. Däremellan möts rådsmötet som består av representanter från alla medlemssamfund årligen. I går tillsatte vi kommitteer och komissioner. Svenska Baptistsamfundet finns representerat i nomineringskommitté, ”advise committee”, komissionen för mänskliga rättigher, gudstjänst, teologi och kristen enhet, fred samt social rättvisa. På lördag är det presidientbyte. Då avgår britten David Coffey och ersätts av amerikanen John Upton, som höll ett alldeles utmärkt tal i går byggt på sagan om Harlekin som fick sin färgsprakande dräkt genom alla sina vänners tyglappar. Han uppmanade oss att inte tona ner våra färger, utan låta Jesus vara mångfärgad i kultur, uttryck, språk likt Harlekin. Det är absolut en stark upplevelse att vara en svensk liten färgdutt i denna sprakande gemenskap.

Välsignade gränser, del III

Jag har skrivit om det positiva med gränser men också hur viktigt det är att våga utmana sina gränser och t o m överskrida dem, åtminstone de som utgör min bekvämlighetszon. Men det finns ett område där vi ogärna vill tala om gränser och det är församlingen. Församlingen ska vara öppen och definieras av sitt centrum, inte sina gränser. Det tål att sägas, men om nu gränser är något positivt på andra områden varför blir det något negativt här? Gränserna finns ju, så då är det väl lika bra att våga tala om dem och då gärna att pröva att se också dem som en välsignelse. Det hindrar förstås inte att de kan behöva flyttas och ibland ska överskridas men det måste börja med att vi vågar bejaka dem.

Problemet med församlingens gränser är att de kan upplevas uteslutande. Så är det med alla gränser; de söker motverka ofrivilligt intrång och kränkning. Varför? För att bevara och ge ett tydligt och definierat rum för livet. Den goda gränsen har dörrar där det står människor och säger: välkommen in, här finns plats för dig. Här finns ett ”vi” som du kan bli en del av; inte ett vi mot de, utan ett inkluderande vi. Att tvinga in människor i ett vi som de inte bejakar är lika kränkande som att säga du kan aldrig bli en av oss. Respekt för en människa innefattar bl a att kunna säga: du och jag tänker mycket olika, jag tycker att du har fel, men jag vill begrunda vad du säger och medger att jag kan ha tagit miste.

Det finns ett universellt vi: ”vi människor”. Det är viktigt att kunna solidarisera sig med hela mänskligheten och finna att vi har något viktigt gemensamt – bara en jord till exempel. Men för att kunna erfara gemenskap och vänskap behöver vi med nödvändighet ha begränsade vi:n. Den kristna församlingen består av de människor som Kristus kallat samman och som utgör hans kropp. Kallelsen går ut till alla, men det är meningslöst och felaktigt att tala om: ”vi som hörsammat kallelsen” och därmed avse alla människor.

Den kristna församlingen är en gemenskap med tydliga gränser eller också är den ingen gemenskap alls och då kan den inte heller vara en inbjudande gemenskap, snarare en folksamling. Och i sådana är det sannerligen inte så lätt att bli inkluderade i. Välsignade gränser!

Välsignade gränser , del II

I förrgår skrev jag om det goda med gränser. Hur de hjälper oss och andra till ett rimligt liv. Men att bara hålla sig inom sina gränser blir tråkigt och utvecklingshämmande. Livets utmaning är att ta steg utöver sina gränser. Eller kanske snarare, pröva dem för att se att jag kunde mer än jag trodde. Det talas ibland om våra bekvämlighetszoner. Jag vill inte sätta likhetstecken mellan dem och vårt gränsområde. Bekvämlighetszonen är det område där jag kan vistas utan ansträngning; jag behöver inte utmanas till nya tänkesätt, relationer och betéenden, utan allt kan förbli vid det som är. Vi behöver få finnas i den zonen men om vi aldrig tar oss ur den som enskilda eller församling stagnerar livet. Oavsett om det gäller bekvämlighetszonens gränser eller våra verkliga behöver vi bli gränsöverskridande för att växa som människor och lärjungar. Jesus förväntar ibland mer än lärjungarna kan göra av sig själva; ni ska ge dem mat säger han när 5000 hungriga människor står och väntar. Då handlar det inte längre om min fysiska begränsning utan vilken tro jag har på Guds gränser och möjligheter. Många människor har upplevt att det inte är förrän de nått gränsen för sin egen förmåga som de har kunnat närma sig Gud och förstå vad tron på honom innebär. Men det kräver oftast att man tar sig ur sin bekvämlighetszon för att kunna säga: Gud jag är maktlös, hjälp mig!

Ring P1 om sinnesrogudstjänster

Så har jag gjort debut i radions ”insändarprogram” Ring P1. Jag brukar lyssna på det ibland, men behöver ibland stänga av eftersom jag upplever de åsikter som framförs så pinsamma eller vulgära att jag inte orkar lyssna. Så var det nu inte med den kvinna som ringde in och kritiserade Svenska Kyrkan för att hålla Sinnesrogudstjänster. Dessa var bara ett sätt att försöka parera de dåliga medlemssiffrorna, menade hon. Ordet ”sinnesro” hade de stulit från AA, det återfinns varken i Bibeln eller Svenska Kyrkans liturgi. Som representant för den rörelse som startat sinnesrogudstjänsterna i Sverige, nämligen Brommadialogen, kunde jag inte annat än reagera, vilket jag alltså också fick utrymme att göra i radio.

Det är förvisso korrekt att ”sinnesro” inte förekommer i Bibeln eller i den ursprungliga svenskkyrkliga liturgin. Men kristna texter inskränker sig ju inte till de böckerna. Sinnesrobönen formulerades ursprunligen av den tysk-amerikanska teologen Reinhold Niebuhr (1892-1971), men i en betydligt längre form än den som vanligen används inom AA och på Sinnesrogudstjänster. Något patent eller någon copyright på bönen lär inte finnas. Den är alltså från början en kristen bön. Beträffande AA är det också mycket tydligt att dess rötter i USA är djupt sammanvävda med den kristna traditionen. I Sverige har AA fjärmat sig mer från kyrkan och i hela världen betonar AA sitt religiösa och politiska oberoende. Sinnesrogudstjänsterna som startades av Harry Månsus inom ramen för Brommadialogen 1992 är ett uttryck för mötet mellan evangeliet och de 12 stegen. De anordnas alltid av kyrkor, men utan människor med erfarenhet av stegarbete skulle de bli meningslösa. Min erfarenhet av dessa gudstjänster är mycket positiv. Här sker ett gott utbyte av erfarenheter som berikar varandra. Få saker har så mycket kommit att hjälpa mig att förstå berättelserna om Jesus som mötet med de 12 stegen.

Alltså: Svenska Kyrkan har varken infört eller stulit sinnesrobegreppet. Däremot är det framför allt inom Svenska Kyrkans församlingar som dessa gudstjänster hålls idag, men konceptet är ekumeniskt. Den som vill veta mer om sinnesrobönen och sinnesrogudstjänster rekommenderas att ta del av Larsåke W Perssons ”En liten bok om Sinnesrobönen” (Libris 2003) och Tomas Anderssons (red): ”En bok om Recovery” (Libris 1999).

I Januari kommer Brommadialogen att anordna en temadag om sinnesrogudstjänster i Bromma. Välkomna dit om ni vill veta mer.